Nucho

Idag är det 11 juli. För vissa är det en helt vanlig dag - för andra har datumet en alldeles speciell betydelse - i negativ bemärkelse. Sedan 11 juli 1995 är datumet för alltid förknippat med staden Srebrenica.

Srebrenica, en stad belägen i östra Bosnien intill floden Drina, som utgör gränsen mellan Bosnien och Serbien. Det är en vacker stad, känd för sin rika historia, spa, turism och omkringliggande natur - om vi talar om det Srebrenica som fanns före kriget. Idag, är Srebrenica ett samhälle som existerar men knappt lever. Det är dystert, sönderbombat och nästintill folktomt. Idag, när man hör namnet Srebrenica, är det inte staden man tänker på - utan namnet har blivit synonymt med ordet massaker.

På denna dag (11/7-1995) för sexton år sedan intog serbiska styrkor denna stad och påbörjade den största massakern i Europa efter andra världskriget. 8.372 pojkar och män mördades alternativt tillfångatogs för att sedan kallblodigt avrättas och placeras i diverse massgravar. Förenta Nationerna hade den 16/4-1993 antagit ”resolution 819” genom vilken enklaven Srebrenica blev en zon som stod under FN:s beskydd. Som en förutsättning för detta påbörjades avväpningen av den bosniska militären. Hos befolkningen i Srebrenica, som då var c.a 50.000, ingav detta en gnutta hopp. Deras öde var nu i Förenta Nationernas händer. Redan två dagar efter det anfaller serbiska styrkor staden genom granatbeskjutning från omkringliggande berg. Bland de skadade finns två FN-soldater. Dessa måste undsättas med helikopter till ett annat sjukhus där fungerande sjukhusvård finns. I samma livsnödvändiga behov är en liten flicka på knappt fyllda ett år. Men, FN låter meddela att det inte finns plats i helikoptern för den lilla flickan. Samma dag dör flickan i famnen på sin far. FN agerade inte heller på de serbiska styrkornas anfall.

Den sjätte juli 1995 inleder de serbiska styrkorna en storoffensiv mot Srebrenica, involverades 25.000 man, som innehöll serber men även frivilliga soldater från Grekland och Ryssland. 10 juli 1995, befinner sig de serbiska styrkorna endast 1.8km från Srebrenica. Huvudbefälhavaren för FN i Srebrenica - Kovermanns -lovar invånarna att Nato kommer att agera med luftangrepp om serberna inte drar tillbaka sina trupper.

Den 11 juli 1995, dagen som för många blev den sista - går de serbiska styrkorna in i Srebrenica. FN gör inget motstånd, inget luftangrepp kommer från Nato heller. Serberna kan utan kamp marschera in i staden. Det som skedde dagarna som följde är svårt att föreställa sig att människor kan vara i stånd till att utföra något så hemskt och barbariskt. Hur kan man vara i stånd till att våldta en nioårig flicka framför hennes mor, vad är man för människa när man skär halsen av en tvåårig bebis för att hennes mor inte kunde få henne att sluta gråta? Pojkarna och männen separerades från kvinnorna och tillfångatogs varpå de avrättades och placerades i massgravar. 8.372 - åtta tusen tre hundra sjuttio två människoliv. Dessa kunde ha varit vid liv idag - om FN och omvärlden hade hållit sina löften. Istället, genom sin avväpning av bosniska armén samt sin passiva roll i försvarandet av Srebrenica - är de att anse som medbrottslingar till dessa hemskheter. Förenta Nationerna och omvärlden svek Srebrenica - de svek mänskligheten och sina ideal. Den 22 juli 1995 räcker den serbiske krigsbefälhavaren Mladic en present till FN-s befälhavare och tackar denne för gott samarbete. De serbiska soldaterna, iklädda FN-mössor ståendes bredvid vägkanten, tar adjö av FN-styrkorna - som lämnar Srebrenica - då den är helt etniskt rensad. Den bilden får symbolisera FN och omvärldens (in)aktiva roll i Srebrenica.

Idag, sexton år efter, kommer ytterligare 613 kroppar att begravas, där den yngste bara blev 11 år. Han kommer att begravas bredvid sin äldre bror - som bragts livet som trettonåring. Min granne kommer att begrava sin två söner, som blev 21 och 23 år gamla. Detta gör hon sexton år efter deras död. Ännu finns det massvis med kroppar som inte har återfunnits - bland dem även min fars - och risken är nog hög att vissa kroppar aldrig heller kommer att hittas.

Det finns de som påstår att man bör "förlåta men aldrig glömma". Jag kan inte förlåta, jag vill inte förlåta.  Jag har ingen anledning att förlåta. Det som hände i Srebrenica ska inte premieras med förlåtelse - utan med starkt förakt, oavsett vilken religionstillhörighet man har.

Av det tragiska som har hänt måste vi ta lärdom så att de inte kan ske igen. Vi får inte glömma våra rötter, vilka vi är och varifrån vi härstammar. Vi får inte glömma händelserna mellan åren 92-95. Det är vår plikt att förmedla våra upplevelser och historier till den yngre generationen.  Låt inte andra ge en felaktig bild av historien - utan förmedla sanningen till de som saknar kännedom. På olika plan skall vi verka för Bosniens utveckling och framgång. Det blir den bästa hämnden mot de som ville förinta oss och inte ville se vårt lands existens.

Srebrenica är för mig inte enbart förknippat med massaker - utan den är och kommer att förbli en symbol för Bosniens kamp för självständighet och strävan efter rättvisa. Den är och förblir en symbol för alla de soldater i den bosniska armén som har för vår fortsatta existens - offrat sina liv.

Srebrenica, du är och förblir en del av det självständiga Republiken Bosnien-Hercegovina.

Jag glömmer aldrig - jag förlåter aldrig.

Bosanci i hercegovci. Napaceni narod koji je iz domovine izbjegao u daleku Svedsku, u ceznji ka spasom i boljem sutra. Planirano kratkotrajni boravak postao je privremeni – zatim i stalnim. Nova zemlja, novi jezik, nova kultura – novi nacin zivota…

Aklimatizacija u novoj sredini je za majoritet bosanaca uspjesno prosla. Zatim je se sve vise i vise integriralo u svedski nacin zivota – posvedili su se, kao sto bi zemljaci rekli u domovini. Na jedan nacin kad se pogledaju cinjenice i jeste tako, dok je u drugim segmentima nama ”dijasporcima” to teze primjetiti. Duhoviti konci koji nas vezu sa Bosnom i Hercegovinom su za svaku godinu sve manji i manji. Najgore je stanje sa djecom sto se rode ovdje i sa nama sto smo dosli kao klinci. Zalostno je vidjeti da se preferira gledati svedsku reprezentaciju u nogometu prije nase drage Bosne i Hercegovine, da se Zlatan Ibrahimovic dize u nebesa a ne zna se ko je Vedad Ibisevic. Svi znate kad se slavi svedski dan drzavnosti, a vrlo mali broj je svjestan da je se nas dito (dan nezavisnosti) slavio prije 3 dana. Ali zato kad se priblizava godisnjom odmoru, kad treba supak odmoriti i kroz Bosnu provozati svoje skupocijeno auto zbog kojeg se radi dvanest sati dnevno - eh  tad se svi sjetimo Bosne, tad smo svi kojekakve patriote koje to iskazujemo kupujuci artikle sa natpisom domovine kod svercera na Bascarsiji…

Nazad u Svedskoj opet se zapocinje sa lizkanjem sa svedima, pocnes zavijati sa naglaskom svedskog jezika kao da ti je Kemal Malovcic nesto u rodu – pogazis svoj ego da bi te oni prihvatili kao jednog od njih. Svedi ko svedi, oni ce reci da nemaju nista protiv tebe – a u sebi osjecaju sasvim drugo – kraljevi diplomatije. Na kraju dok mazes krisku sa Kalles Kaviar umjesto pastetom u mislima da si jedan od njih, oni ce ti se slatko smijati - a u biti nisi ni bosanac nit` svedjanin. Ali sto nikad iz tebe nece izaci je ona ljubomornost prema svom narodu – radije zelis njima zlo, nego sebi dobrotu.  

Artikli sa natpisom domovine su vec odavno u garderobi, jel valja ici na koncert Cece…

Ovakvi osoba kao sto sam u ovome upisu opisao je nazalost sve vise. Ne dozvolite sebi da i vi krenete u ovome smjeru kao jedan dio naseg naroda. Ne zaboravi odakle ti je porijeklo – Budi ono sto jesi,  a to je bosanac i hercegovac  – nikad ne mozemo biti nesto drugo niti zelimo!

Innan jag påbörjar inlägget vill jag främst skänka en tanke till farmodern till mina kusiner som igår morse tyvär gick bort. Må hon vila i frid - i da joj Allah Dz. podari Dzennet. El-Fatiha
--------------------------------------------------------------------------------------------

NYTT INLÄGG
Då var det återigen dags för ett nytt blogginlägg (det var på tiden, tänker ni säkert). Faktum till att det brister i det kontinuerliga blogguppdaterandet beror på en väldigt simpel orsak - lathet. Jag är väldigt lat av mig. På grund av det hatar jag allt som har att göra med att man ska passa ett visst klockslag eller ett specifikt datum. Därför är det en skön känsla när man har semester (sommarlov), då man knapp vet vilken dag det är och slipper den här jävla vardagen som vi alla blir inkörda i - förr eller senare.

Sedan förra blogginlägget har det inte hänt något anmärkningsvärt förutom att man har firat nyår i Trosa (av alla möjliga ställen) och tillsammans med klassen varit uppe i fjällen, närmare bestämt i Ramundberget (Furunäsdalen), och åkt skidor i 8 dagar. Vi bodde i små stugor med fyra personer i varje (könsindelat). Min stuga bestod av en europeisk silver medaljör i taekwando från Marocko,  en grek från Tessaloniki som åkte upp med 40 graders feber och ytterligare en grek från Tessaloniki - som också han fick 40 graders feber efter någon dag däruppe  - troligen smittad av sin landsman. .

Till grabbarna i huset säger jag bara "wan,tu,tri, foraa - zampagna / Jag schhhyter iii" och väcker minnen till liv genom denna låt;

Det var en rolig och lärorik vecka där uppe, trots två examinationer - i längdskidåkning och alpint. Veckan avslutades med en gemensam middag, tillika kursavslutning där lärarna delade ut diplomer för avverkad kurs. På varje enskild diplom hade de skrivit vad som är signifikativt för varje specifik elev och på min står det; "Fortitudo et sapientia - styrka, tapperhet och vishet". Kan inte annat än instämma..:P


Ramundberget.

Slutligen, eftersom jag sedan starten har varit dålig på att uppdatera bloggen vill jag kompensera er tappra besökare genom att ni i kommentatorssektionen (om ni vill) får skriva vilket ämne/vad ni skulle vilja att jag tar upp i bloggen alternativt ställa frågor om det är något ni undrar...

Ytterligare ett nytt år närmar sig – 2009. Åren flyter förbi, tiden går snabbt – vissa minnen består, andra tinar sakta bort. Känns aningen vemodigt när man blir nostalgisk med vetskapen om att åren som har gått, dagarna som har spenderats – inte kommer upplevas igen. Dagens datum kommer aldrig återkomma. 30 december 2008 upplevs bara en gång i livet, och likaså gäller för de övriga datumen. Tiden har sin förutbestämda bana och rubbas inte - vi blir äldre för varje dag som går…

För varje år som passerar sägs det att utvecklingen går framåt, och det må stämma – men jag upplever att mänskligheten – vi – går i motsatt riktning. Vi håller på att bli robotliknande varelser, känslolösa programmerade att utföra givna uppgifter. Detta samhälle, som vi själva har skapat, håller på att kväva oss. Våra känslor ges inte tillräckligt stort spelrum, utan vi styrs istället av uppsatta normer som vi förväntas följa. Det vitala är inte längre vad man känner utan vad man säger att man känner. På ytan ska allt se bra ut, hur man känner inombords kommer i andra hand. Det speglar dagens samhälle, allt har blivit så ytligt och materialistiskt.

Vart du bor, vilken bil du kör, vilka kläder du bär är bara några indikatorer som bestämmer vilken typ av människa du är utifrån en förutbestämd mall – vem du egentligen är har folk inget större intresse av. Ju mer materiella tillgångar du har desto mer respekt samt privilegier får du i samhället. Mängden materiella tillgångar ses också som ett resultat på vilket bra liv man har och hur lyckad man är. Sen om man är ett känslomässigt vrak inombords är det få som bryr sig om.

Genom att detta samhällsklimat råder har det blivit en kapprustning vilket har renderat i att egoismen rotat sig djupt i mänskligheten. Man gör sällan något för någon om man personligen inte har något vinstintresse i det hela. Empati för medmänniskor råder bara när man har något att vinna på det. ”Största möjliga lycka till största möjliga antal” är ett citat som de flesta är beredda att hålla med om - genom ord- men i handlingar är villigheten inte lika hög – där gäller det ”största möjliga lycka för mig själv”. Man är sällan beredd att göra uppoffringar för någon annan.

Respekten och empatin för medmänniskor är bortblåst. Barn skiter i sina föräldrar, respekten för äldre existerar inte längre, pedofili och våldtäkter förekommer i större utsträckning, människoliv värderas inte lika högt. Men framförallt har vi tappat respekten för oss själva. Vi låter inte känslorna och förnuftet styra utan vi överlåter kontrollen till det sjuka samhället som ska vägleda oss i våra val och värderingar. Så förundras inte nästa gång ni läser i tidningarna att det har förekommit oprovocerat våld med dödlig utgång eller att det finns män som njuter av att se sin hustru bli påsatt av flera män. Det är så dagens samhälle ser ut. Fortsätter utvecklingen i samma riktning, bli inte förvånade om ni om ett par decennier inte kommer rycka på ögonbrynen för ovan nämnda (och liknande) exempel.

Vi har blivit vår egen fiende, som vi håller på att förlora emot…mänskligheten borde skämmas för vad den har blivit.

Låt oss hoppas på att år 2009 blir en vändning i positiv riktning, att det emotionella får en framskjuten placering, att vi börjar värdera människor för vad de är och inte vad de har, att vi börjar hjälpa varandra istället för att trampa på varandra, att vi delar på framgångarna och tillsammans bearbetar motgångarna, men framförallt - det här ska inte stanna vid tomma ord utan skall genomföras i handlingar – RES NON VERBA!

... Jag hade knappt landat på Sarajevos flygplats innan brorsan meddelade mig om att vi redan morgonen därpå skulle bege oss så långt österut som man kan komma inom Bosniens gränser - till Skelani. 

Skelani, en liten ort med en befolkningsmängd på cirka två tusen personer som ligger beläget intill floden Drina och gränsar till Serbien. Från mitt hem tog det bara 10minuter och promenad över bron så var man i Bajina Basta, Serbien.  Dessa två städer var väldigt sammankopplade före kriget - nu efter kriget tillhör de två olika länder. Pass behövs om man ska gå över bron. Det är en av flera saker som har förändrats i ett samhälle, som aldrig kommer bli sig likt igen..

Jag vaknar på morgonen och borde egentligen vara trött efter bara några timmars sömn och flygresa kvällen innan, men jag är uppspelt och full av nyfikenhet och förväntan.  Vi åker genom federationen och är snart inne i den mindre entiteten, rep.srpska. Jag märker att det inte är mycket som går att tyda med ögat som har förändrats sen förra gången det begav sig (2 år sedan). Tiden verkar ha stått stilla. Allt är sig likt. Vi stannar till precis innan vi ska lämna federationen för att jag ska köpa de godaste "kifle" som bara finns i Bosnien.

Vi åker in i Podrinje - regionen, morgon har blivit dag, dimman är borta och istället är det stekande solsken. Varenda stad/by vi åker igenom är intressant för mig. Efter att hela förmiddagen ägnats åt att sitta i bilen så var vi äntligen framme i Skelani. Jag ber brodern att stanna bilen redan vid skylten som signalerar om att nu är ni i Skelani. Jag stiger ut - tar ett djupt andetag och står på marken som många har offrat sina liv för. Äntligen är jag här - igen.

Vi åker igenom Skelani, jag känner en klump bildas i magen. Det är så många känslor inombords att jag inte ens vet vad det är jag känner - och detta för en stad som jag inte minns något av. Men det är här jag föddes, det är här jag levde mina första sex år, det är härifrån min mor och far är, likaså deras mödrar och fäder. Det är härifrån jag är.

Vi planerade att stanna bara över dagen, men tillbringade fyra dagar i Skelani med våra släktingar, som också var där bara tillfälligt. Jag passade på att gå runt och utforska så mycket som möjligt, vartenda område, vartenda hus har en historia bakom sig. Jag vill veta. Som tur var hade jag folk runtomkring mig som kunde ge mig svar. Som kunde återberätta hur det var förr. Det är det mest återkommande ämnet även i samtal med personer som är bosatta där än idag, alla är nostalgiska och pratar gärna om de "goda tiderna från förr". Men inte mycket är sig likt, atmosfären är inte densamma, villor som en gång fanns återstår det bara ruiner av, invånare som förr levde där i generationer finns inte längre - de har fördrivits eller mördats.

En del av dessa mördare bor kvar på orten och jag finner det svårt att vistas i närheten av dessa och samtala med dem. Men jag gör det och kommer att göra det i framtiden också. Genom enbart min närvaro där gör jag de påminda om att de inte har lyckats med sin etniska rensning av muslimska män i Srebrenica - Jag finns, jag är här.

Dock så har kriget gjort att jag känner mig som en gäst i min egen stad. Jag känner mig inte hemma där, likaså känner jag mig inte hemma i Stockholm heller. Jag är en flykting utan något hem - en själ som har förlorat sitt hem och som aldrig kommer återfå den...



                                     
   Del av (norra)Skelani.         Floden Drina.                    Skelani-bron, gränsen mellan BiH -SRB.

          
Sjö i närheten av Skelani.    Minnes-monument för de invånare från Skelani som dog i kriget.
 Just här fanns mitt hem fram tills `92 - här låg vårt hus. Idag ser det ut så här...

Bio je to novi šok i tragedija za mladića koji je, očito, odavao znake anksioznog ponašanja. Sve to ga je najvjerovatnije dovelo do poremećaja ličnosti.

Ostaviti nasilnika

Poznanici tvrde da je noć prije stravičnog ubistva par viđen zajedno, te da su se prepirali, a komšije u ulici Druge Tuzlanske brigade, u kojoj je Alma živjela i gdje je i ubijena, ne kriju nevjericu i šok.

- Djelovali su zaljubljeno i sretno. Stalno smo ih viđali. Bili su zapravo skladan par - riječi su jednog od susjeda, koji nam se iz poštovanja prema bolu porodice Mustafić nije želio predstaviti.

Da stvari nisu onakve kakvima su se na prvi pogled činile, uvjerili smo se, nažalost, na užasan način. Brojni su slučajevi nasilja u ljubavnim vezama. Žrtve se u većini slučajeva ne usuđuju potražiti pomoć. Šute i pate. Za porodicu i okolinu njihova veza je "skladna" ili "idealna" sve dok se jednoga dana njihova imena poput Alminog i Danijelovog ne pojave u rubrici crne hronike. Onda se svi pitaju kako ništa nisu primijetili. Stoga se postavlja pitanje: kako prepoznati nasilnika u vezi?

Teško je prepoznati osobu koja ima određene psihičke smetnje, te je isto tako teško prepoznati nasilnika u vezi. Zlostavljanje u vezi nije uvijek fizičke prirode. Često se manifestira i verbalno. Jedna od karakteristika nasilnika je ostvarivanje i zadržavanje moći nad žrtvom. Nazivanje pogrdnim riječima, odbacivanje, ponižavanje, prijetnje ubistvom, samoubistvom, uskraćivanjem finansijske potpore, samo su neki od oblika psihičkog, odnosno emocionalnog zlostavljanja. Najčešće, nasilnici pokušavaju izolirati žrtvu od drugih osoba i učiniti je ovisnom o sebi u svakom pogledu. Ukoliko kod partnera prepoznate ove osobine, trebali biste razmisliti o budućnosti vaše veze i o napuštanju iste.

Ne postoji pravilo kako ostaviti nasilnika. Ukoliko je potrebno, ne libite se uključiti i nadležne organe u cijeli slučaj, jer zapamtite, niko nije vlasnik vašeg tijela i uma.

Slučaj ubijene Alme Mustafić nije rijedak, stoga ukoliko se osjećate zlostavljano, napustite vezu i samostalno izgrađujte svoj put...

Taj ljetni dan, 11 Juli-95, zauvijek ce ostati u sjecanju zbog genocida koji su dozviljeli bosnjaci u gradu na istoku Bosne i Hercegovine. Srebrenica, nekad grad poznat po turizmu i banjama - danas je sinonim za masakar - gdje 8327 bosnjaka poubijano u najvecem zlocinu posle drugog svjetskog rata. Glavni krivci za ovaj genocid, radovan karadzic i ratko mladic (namjerno napisano malim slovima), su i dalje na slobodi - vec 13 godina. Takodjer niko od pripadnika holandskog bataljona, koji su pod zastavom Ujedinenjih Nacija proglasili Srebrenicu kao zasticenu zonu istih, i svojim postupcima indirektno sudjelovali u genocidu - (jos) nisu osudjeni...
 
...Osudjeni smo mi, bosanci, da u svojim srcima vjecito osjecamo prazninu - zbog nasih najmiliji koji vise nisu sa nama. Tu prazninu koju osjecam je najteza. Tuga i sve druge emocije koje danas vriju kroz moje tijelo, su prolazne - vrte se u krug. Dodju, odu, pa se vrate dok je praznina uvijek prisutna. Prazninu koju osjecam duboko u mom srcu ne moze nista vise popuniti. Osoba koja je ranije punila tu prazninu s mnogo ljubavi, je oduzeta od mene kada sam imao sest godina.....

 Vi koji niste izgubili nekog od najblizih mozete predpostaviti kako se mi osjecamo, ali nikad ne mozete znati kako je nama. Ne znate kako je izgubiti oca kao djete, kakav je osjecaj ici na roditeljski i stidi ti se sto si jedini ucenik sto ima jednog roditelja, kako je igrati fudbalske utakmice i ostale igrace ocevi gledaju a tebe nema niko, kako je cuti majku u sobi plakajuci (u nadi da je ja necu cuti) zbog izgubljenje ljubavi u svojoj 30-toj godini,  kako je ustati ujutru za Bajram i kako me majka ispraca na Bajram namaz a ja vidim u njenim ocima da hoce da zaplace jer bi zeljela da idem sa svojim ocem kao i ostali - u meni ista zelja.....
Nadam se da nikad necete saznati kako je osjecati ovo gore navedeno.

Kao dijete sam se stidio sto nisam imao oca, danas sam ponosan na njega, koji je dao zivot za Srebrenicu i Bosnu i Hercegovinu! 
Ako Bog da, ako dobijem sina, obecavam ti babo moj da cu mu pokloniti tvoje ime - Ismet....

Voli te tvoj sin!



R I P : 17.04.1955- 11.07.1995

i nek je vjecni rahmet svim zrtvama!
   

Ikväll spelas den andra kvartsfinalen i EM mellan Kroatien och Turkiet. En högintressant match ur många synpunkter.
Vi har ett kroatien som har tagit fullpott i gruppspelet mot ett Turkiet som har bjudit oss på spänning och stor fotbollsunderhållning i deras (osannolika) vändnigar mot Schweiz (2-1) respektive Tjeckien (3-2).
Kroaterna har ett bättre lag (på pappret) men turkarna har visat oss att man med hjärta och offervilja kan komma långt och klara av (nästintill) allt med lite tur. Nu så är man dock påtagligt decimerade i sitt manskap, upp till sex ordinarie spelare kan i värsta fall bli borta från spel. Volkan Demirel, målvakten, är definitivt indisponibel i denna match pga sin avstängning.

I den här matchen håller jag helt på Turkiet, eftersom jag kommer från Bosnien så är det uteslutet för mig att heja på Kroatien. Och jag har svårt att förstå de bosnier som i kvällens match kommer hålla tummarna för en kroatisk seger, för hur kan man unna det kroatiska landslaget framgång när de representerar ett land som är ansvariga för tiotusentals bosniers liv och som är delaktiga till att ha försatt mitt hemland i ruiner?
Vad är det ni faller för, spelet eller att de är från Balkan eller är det kanske pga av den simpla anledningen att ni spenderar era somrar på makarska, som har gjort att är kärlek för Kroatien har växt ? Isåfall är det jävligt billigt, om jag får uttrycka mig primitivt.
För mig skulle det kännas som en skymf mot fosterlandet och mot alla de som har satt livet till för att rädda densamma, om jag skulle heja på kroatien. Argumentet om att man har kompisar från Kroatien håller inte - jag har också kompisar som är kroater och som hejar på de, men de måste också förstå varför jag inte hejar på deras land och aldrig heller kommer göra det.

Med tanke på att det bor en del katoliker i Bosnien som håller på kroatien ikväll och resten av bosnierna på turkarna så kommer polisen sätta in extra resurser för kvällen för att motverka sammandrabbningar mellan katoliker och muslimer i städer där befolkningen är "fifty-fyfty", i exempelvis Mostar, Jajce, Livno, Vitez osv.

Jag vill bara påpeka att det aldrig kan vara samma känsla när jag ser Bosnien-Hercegovina spela jämfört när jag ser på andra matcher. Även om jag inte är född i det landet och knappt har bott där i 6 år så finns det för mig bara ett landslag - Bosnien-Heregovina. Känslan när Bosnien spelar är knappt beskrivbar - glädjen kan inte mätas vid framgång, likaså kan inte sorgen vara tyngre vid misslyckanden - vad gäller i sportsliga sammanhang.

Men ikväll så håller vi på turkarna! INSALLAH YENGI TURKIYE!